madarn.blogg.se

hemkommen efter ännu ett äventyr i Spanien. Calahonda hette byn där vi bodde och vi badade på solkusten. Jag har haft en mysig semester med sol bad lite regn lite moln. Barnen har haft det skönt och första morgonen badade de i poolen redan kl. 9på morgonen. Livia hon älskade vågorna och ville helst vara i havet hela tiden. Vi var även till Gibraltar och åkte linbana upp på Klippan för att se på alla apor som bor där. En apa snodde Hannas hårsnodd. Många fina minnen blev det men en mörk skugga tog tyvärr bort lite av min glädje. Tydligen gjorde jag ett antal fel på resan, jag säger inte att jag är perfekt, men jag kommer alltid att sätta mina barn i första hand. Det är ju tyvärr så att jag och min älskade lillasyster är väldigt olika och denna gången gick det inte att få det att fungera så att alla blev nöjda. Mår fortfarande dåligt över detta och det är med sorg jag inser att detta troligtvis var vår sista resa tillsammans. Det är svårt att bo i kollektiv och denna gången tog det alltför mycket energi av mig. Kände av detta ännu mera nu ikväll då jag på kyrkogården mötte dom tillsammans L med min mormor och moster som tänt ljus hos mamma, medan jag gick med min familj. Detta är helt ok för mig men ännu ett tecken på avståndet som lagt sig mellan oss två. Vi är olika, våra barn är olika och var och en måste få vara sig själv.

Tycker att helgerna går alltför fort, haft en skön helg med god mat, gnälliga barn, ja bara en vanlig dag. Är osams med de två största barnen allt som oftast och ofta är gångerna då jag ifrågasätter mig själv som mamma. Smågnabbas runt det mesta faktiskt T.ex så gick jag med H och E till affären på fredag kväll, L stannade hemma med J. Skönt tänkte jag bara dom stora men järnspikar vad dom slogs inne på mjölkavdelningen. Det är en fröjd att handla med en 4 åring om man jämför. Dom har inga fina kläder, maten är äcklig, jag är tjatig... Men då mitt i allt elände kommer stortjejen ut från sitt rum och skiner som en sol och undrar om vi vill komma på spa i hennes rum. Fick fotbad med massage, ansiktsmask och godis. Snacka om att vara i en berg och dalbana. Antar att det är så här det ska vara. Små barn små bekymmer stora barn...

känner mig ganska trött nu efter många intensiva veckor. Under sept-okt ska man klara av diverse utvecklingssamtal både privat och på jobbet. Föräldramöten och med tre barn blir det en hel del möten och samtal. Idag hade vi kalas för stortjejen som blev 12 år, kan inte fatta det ännu vart tar åren vägen egentligen. Ett mysigt kalas med våra nära, H var nöjd med presenter och fika. Men nu gick musten ur för ikväll, myser i soffhörnet framför tv. Lugnet har lagt sig i huset då alla åkt hem och barnen har lagt sig. Men snart är det fredag och det är en bra dag för då har man hela helgen på sig att skrota runt i mysbrallor och småfixa inför spanienresan som kommer. Roligt att se lilla T på kalaset då hon gick runt och undersökte, tänk va underbart att vara ett år, att vara här och nu, nöjd med att leka med ett paketsnöre. En sorg att inte mamma får vara här och uppleva dessa stunder med oss andra, att hon aldrig fick träffa T och att hon saknas varje dag i våra liv och extra mycket på alla firanden. Lev i nuet imorgon kan det vara försent!!

ja vad händer... Skrivkramp kanske för idéer har jag ju gott om. Gör ett försök att börja skriva igen. Har väl haft en okej sommar, kall, regnig men eftersom vår tid gått till att bygga ut garaget så har det varit ok ändå. Kryssning till Helsingfors med mannens släkt i juli, ett antal turer till klittenstugan eftersom vi byggde en altan där. Det är mitt smultronställe och jag vill gärna vara där, är tyvärr allergisk varje gång vi är dit nu för tiden men det får väl gå. Är även orolig att E astma ska blomma upp igen. En släktträff i ösregnet blev det också. Barnen mår bra och de är något att vara tacksam för. Jobbet rullar på precis som livet just nu. Hade en jätterolig reunion med ett gäng gamla kompisar, tycker det är fantastiskt att inte träffas på flera år men känslan är att man sågs i förrgår. Kul att umgås igen efter alla småbarnsåren. Börjar så smått inse att även lilla L växer upp och skulle vilja trycka på stoppknappen en stund och ha henne liten ett tag till. Älskar hennes skrattgrop som påminner mig om min mamma varje gång hon ler. Vid mammas grav brinner ljusen för hennes minne, saknaden är med varje dag och det är en stor sorg att man barn växer upp utan henne. Häromdagen sa Livia:tänk om mormor kunde komma tillbaka så jag fick gå på bio. Det var ju det sista hon gjorde med sin mormor och vi har aldrig gått med henne på bio. De förknippar hon med mormor och det är jag så glad för. Just nu ser jag framemot en spanienresa som kommer och hoppas på sol där och massor av bad. Men imorgon blir det taklagsfest för snart är ialla fall utsidan av garaget klart.