madarn.blogg.se

...som gyllene tider sjunger. Gårdagen gick faktiskt ok. Allt började vid halv ett ungefär, solen lyste varmt på våra ansikten då vi stod där utanför kapellet och väntade. Mycket folk ungefär 60 stycken var vi och många som jag inte kände eller hade träffat på många många år. Men alla med samma smärta i tårblanka ögon då de kommit för att ta farväl av en underbar männinska. Vi närmaste följde med prästen in först och han visade barnen kistan och de fick tända ljus runt den. Lila rosor och en psalmbok låg utlagda på våra platser. När alla tagit plats i kyrkan hördes redan små kvävda snyftanden som blandades med barnen som lät lite. Vi sjöng en jättefin psalm om våren och prästen pratade lite om mamma. Vi gick fram till kistan till tonerna av "Yesterdag all my trouble was so far away" och med tårar som sakta letade sig ner efter kinderna så var stunden kommen,  barnen lade dit fina teckningar till sin mormor, jag lade dit ett hjärta med texten världens bästa mamma. Våra rosor hamnade underst i en stor vacker hög av rosor i olika färger.  När alla tagit farväl fick vi höra sången "till en ängel-Sonja Alden" Var inte så ledsen som jag trodde men orden säger så mycket "jag lever och du lever inom mig, jag ser dig när jag blundar, jag ber dig vill du vaka över mig". Sen bad vi fader vår innan tonerna av "final countdown- Europe" bröt tystnaden. Att få höra den låten i balladform av en underbar sångerska var fantastiskt och jag är övertygad om att mamma hade älskat den. Akten avslutades med "always look on the bright side of life". Det blev precis som jag önskade i kyrkan. På minnesstunden var det många att prata med, många generösa människor hade satt in pengar på olika fonder mest till "Min stora dag" som vi föreslog. På minnesbordet stod ett foto på mamma och där fanns en bok att skriva i och hon var så älskad känner man då man läser alla vackra ord i den boken. Begravningen gick i turkost och lila hennes bästa färger. Efter minnesstunden så åkte vi närmaste hem till mig för att bara vara tillsammans. Vi skålade i skumpa för mamma. Sen drack vi lite mer fint vin, whisky, öl åt pastasallad och tro det eller ej vi skrattade. Det var längesen jag skrattade så mycket. Min älskade pappa han är ju helt underbar, han satt i soffan och lät barnen frisera honom, trots att han är liite tunnhårig, men men barnen löste det med löshår i alla möjliga färger. Det var såå roligt men ändå så sorgligt men jag vet att mamma och henes bästa kompis A-K som också gick bort alldeles för tidigt sitter nånstans och skrattar både åt oss och med oss. Livet går vidare.

 

Solens strålar speglar sig

i tårarna som sakta rinner

vinden smeker mot kinden

och tårarna minskar.

När mörkret kommer krypande

och det blir kallare

då tänds en ny vacker stjärna

nånstan där ute.

Den lyser starkare än någon

av dom andra stjärnorna

och jag ser den bäst

när jag sluter mina ögon.

Vi kommer alla att bli stjärnor en dag.