madarn.blogg.se

nej det är inte anledningen till att jag inte skrivit på ett tag men det är lite mycket nu, både på jobbet och privat.

Nu ska jag berätta om en fantastisk människa, en som alltid funnits där för oss. En som vi varit hos mycket och som älskar barn. När vi var små jag och min syster fick vi bada i hennes diskho, leka med allt vi ville hemma hos henne. När vi blev större och mer självständiga fanns hennes hem alltid där då vi gick i skola i "stan" (bodde ju i ornäs) dit kunde vi alltid gå på en håltimme eller efter skolan, när vi behövde en paus, hon dukade alltid fram fika åt både åt oss och åt våra kompisar. När hon på sommaren bodde i sin stuga på klitten då fick vi vara i hennes lägenhet både vi och kusinerna. Vi växte upp och blev vuxna, jag fick egna barn och ett starkt minne är då hon var hemma hos oss en dag, då satt hon på golvet och lekte med Hanna som var några år gammal, hur många

80 åringar fixar det? Ja min farmor handlar det om, men nu sörjer vi den tiden,nu i dagarna har hon flyttat in på åkershem, hennes demens blir värre och värre och vi alla runt henne tycker det är jättejobbigt. Hon vet fortfarande vilka vi är, försöker förklara för barnen vad som händer för hon är lika nära dom som oss. Hon har alltid lekt, busat och spelat med dom när vi har träffats. Hoppas att hon kommer ihåg dom ännu.

Men min glädje är ändå att mitt i allt detta så har jag haft en farmor i hela mitt liv, mina barn har haft en gammelfarmor. Vi har fått dela många stunder med henne, hon har lärt oss baka tunnbröd, hon har lärt oss att älska livet på landet med utedass och utan rinnande vatten, hon har lärt oss spela plump och poker med tioöringar som insats. Vi får glädjas åt tiden som varit och hoppas att hon kommer ihåg oss länge till.