madarn.blogg.se

Tänk att snart fyller "lilla" Hanna 9 år. Jag fattar ingenting, vår förstfödda underbara tjej. Kommer ihåg då vi väntade henne och datumet närmade sig, hur det kändes, vad vi längtade. Tre veckor före kom hon och inte ett dugg bråttom hade hon. Vi skulle bli föräldrar. Förlossningen var lång och utdragen med diverse doser av bricanyl m.m.

Avslutnigen blev snabb då jag fick feber och hennes hjärtljud sjönk, akut kejsarsnitt. Men jag hann få ryggbedövning och fick vara vaken tyvärr. Det var den värsta stunden i mitt liv, hade mycket värkar och var öppen 9 cm då läkaren snittade. Bedövningen hade dom lagt för långt ner så mina ben var mer bedövade än min mage. Gissa om det gjorde ont, Jonny blev utskickad och fick stå i korridoren och höra mig skrika, inte så kul för honom. Men ut kom hon vår älskade unge, fick snusa lite på henne innan dom tog henne ifrån mig och hon hamnade i kuvös, men hon fick ha sin pappa med sig i alla fall medans jag blev lagad. Jag missade allt i början med henne, första badet t.ex var i min dimma av morfin, amningen fungerade inte heller. Fick samtala med överläkaren om det katastrofala snittet, han var väl rädd för en stämning kanske, blev erbjuden att gå i krisgrupp men tackade nej, jag hade en man att prata med och det räckte. Allt detta gick över, kvar finns en underbar tjej och ett litet ärr, några dåliga minnen. Första tanken var ju att jag ska aldrig mera skaffa barn men det försvann och det är jag glad för, men när vattnet gick med Elina då sade jag till Jonny att om dom vill snitta mig igen då går jag hem. Hanna växte och utvecklades, gick igen alla perioder som barn gör. Nu går hon i trean och jag hoppas att hon alltid kommer att fortsätta vara den underbara tjej som hon många gånger är. Jag älskar henne till månen och tillbaka.