madarn.blogg.se

 För tre år sedan, en mörk, regnig dag i november hade jag en jobbig dag. Slutade jobbet vid fyra på eftermiddagen och som vanligt ringde jag mannen för att höra om jag eller han skulle hämta barnen. Han skulle precis åka från sin firma och vi bestämmde att jag hämtar Elina på förskolan och han hämtar Hanna på skolan. Jag tog cykeln, satte på lyset, hade reflexer men ingen hjälm. Trampade hemåt i regnet, valde att inte lyssna på musik p.ga  vädret. När jag kommit ca. en km skulle jag korsa en väg, det var lite trafik så jag saktade in och skulle stanna då bilen som närmade sig övergångsstället saktade in och såg ut att stanna, då tog jag ett urdumt beslut, jag cyklade över...nästan. Känslan när jag var på väg över och i ögonvrån ser att bilen gasar istället var förlamande, när metallen träffade mig och jag rasade i backen, kände hur jag slog i bakhuvudet och ryggen ganska rejält. Vad gör man då? JO jag reser mig upp haltandes, ser till att lyfta upp cykeln som ligger bredvid mig. Mannen som körde bilen kliver ur och är skärrad, ursäktar sig han såg inte mig, han såg bara trafiken på den korsande vägen. Jag skakar lite och håller med honom att det var inte bra, han undrar om jag vill ha skjuts nån stans. Jag var lite disorienterad men tar ändå upp telefonen och ringer min trygghet, min man. -Jag har blivit påkörd säger jag. Vart är du säger han, jag vet knappt det, han säger åt mig att ta namn och telenummer+ reg.nummer på bilen, så det gör jag, vet ej var jag fick papper och penna ifrån och kunde knappt läsa min egen handstil. Sen åker bilföraren, jag väntar på Jonny och tanken som far genom mitt huvud är, nu blir vi sena att hämta barnen. När jag med möda satt mig i Jonnys bil kommer tårarna, chocken, han ringer polisen och medelar olyckan, men eftersom jag fått mannens uppgifter så gör dom inget, utan det blir försäkringsbolagets uppgift. Vi hämtar barnen och när vi kommer hem frågar Jonny om vi ska åka in till akuten, jag svarar ja utan att tveka så ont har jag. Han hämtar sin mamma som får ta hand om barnen, jag kan knappt gå men han hjälper mig. På akuten får jag komma in direkt då jag berättar att jag blivit påkörd, mitt knä är dubbelt så stort och jag har tre stora bulor i bakhuvudet. Blir skickad till röntgen av läkaren där frågar Jonny om jag får bli röntgad eftersom jag är gravid i v.7. Dom disskuterar länge och rådfrågar läkare men bestämmer att dom inte vill ta risken att röntga. Jag får åka hem med ett par kryckor och återbesök efter 2 veckor.

Fick pengar av försäkringsbolaget utan krångel, ersättning för förlorad arbetsinkomst och för sveda och värk, men vad är pengar. Vi förlorade vårt efterlängtade barn den eftermiddagen, men det är en annan historia.