madarn.blogg.se

Frågan som ständigt poppar upp i mitt huvud: hur kunde det hända? Varför? Finns visst inga svar på den frågan. Hon hade kämpat om hon kunnat!! Hon hade precis fått ordning på allt, medicinerna funkade, köket var snart färdigrenoverat, armen hade läkt ganska bra, hon trivdes bra på sitt nya jobb och sen tar allt bara slut. Vem styr detta egentligen. Man ska inte vara död när man är 60 år och frisk. Hon såg framemot att få ha en fest för oss då köket var klart, hon såg framemot att få ha semester i sommar, hon frågade Elina vad hon önskade sig när hon fyllde år och sen då..ingenting. Ju närmare gesunda vi kom idag ju mer kramade ångesten våra hjärtan vad skulle vi få se hur skulle det gå. Vi klev in i huset kramade om R som haft en katastrofhemsk morgon, kan inte ens föreställa mig hur det var. Tunga steg uppför trappan, sjönk ihop på golvet bredvid hennes säng , där låg hon, kära mamma vad hände dig?? Hoppas du har det bra nu och att vi ses igen, kanske i Nangijala. Tack för allt du gett mig, alla råd, ditt tålamod och din kärlek. Vill bara ringa dig och vakna upp ur den här hemska drömmen. Mellan tårarna kommer allt det praktiska som nu ligger på mig och L, hur gör man, vad ska sägas upp, vilken begravningsbyrå, när var hur och huset då vad händer med det...jag har förlorat min mamma och mina barn har förlorat sin mormor.

 

Till dig..

 

Hoppas du har det bra

och att du på nått vis ser oss

vi sörjer dig men jag lovar

att vi ska leva vidare en dag i taget.

Du finns i våra hjärtan där lever du

alltid kvar. Du var älskad av oss alla

och vi kommer aldrig att glömma dig

Vi ses ikväll i drömmen

Vila i frid kära Mamma

...rullar på som vanligt här hos oss. Har dragits med ett par envisa förkylningar under vintern som inte varit så kul. Tråkigt vinterväder med plusgrader och moln ute, mycket snöskottande och sandning har det blivit. Inte så mycket skridskoåkning för barnen då isarna lyst med sin frånvaro. Ser nu framemot en resa till fjällen om några veckor och kanske få se en skymt av solen. På måndag är det dax för ett besök i falun på ortopeden, har väntat på en tid i 3,5 månad nu. Har bestämt mig för att kämpa för att få hjälp att bli bra i mitt knä. Blev ju påkörd för 4 år sedan och skadade knät rejält. Hade då ont i ca. ett år sen har det till och från kännts ganska bra förutom de gånger jag vridit till knät lite och nu senast i augusti då jag vred det helt ur led. Har nu tröttnat på att vara "ganska" bra och vill kunna t.ex. gå i skogen utan rädslan att knät ska hoppa ur led. Hoppas nu att ortopeden kan hjälpa mig på nått sätt.